Vidrörd

Som ett fönster mot himlen, tankar till tröst i en trasig tid. Korta rader om att våndas, längta, ana, läka och leva. Min förhoppning, att orden ska få förmedla hopp och tröst. Ur Berth Löndahls efterord; Varje bild är vacker och väcker många associationer. Men det är dikterna, de få raderna som väcker tanken, eftertanken och den inre nakenheten. Den är sparsmakad med orden. Just så få att de säger så mycket. Somliga rader fastnar i minnet - men jag tror att de som fastnar just vid ett tillfälle, kanske byts ut till andra vid ett annat. Inget ska läggas till, inget ska tas bort. Vad jag fastnar mest för är när skörheten och nåden får lysa. Diktsamligen ska läsas långsamt och över tid.